linny

det kanske är så känsligt för mig för att det har hållt på så länge.
jag har älskat dig i snart fyra år. nästan en fjärde del av mitt liv. det är äckligt länge, och jag vet inte hur det har gått till. jag vet inte hur jag kunde fastna så mycket för dig. men det gjorde eller gör jag..
 under dessa år har jag utvecklats väldigt mycket, såklart. jag hade inte varit samma person om jag inte hade träffat dig. det har inte varit lätt, för han har inte alls haft samma känslor för mig som jag har haft för han. jag tror inte ens att han vet nu, även fast vi har varit tillsammans och kommit varanda väldigt nära,hur jävla mycket han betyder. 
jag sitter här nu som jag har gjort så himla många gånger förut och tänker på han:
För 3år sen- varför han inte kunde vara min...
För 2år sen- en dag ska han bli min
För 1år sen- varför han gjorde som han gjorde mot mig, och att jag aldrig mer skulle gå tillbaka till honom.
Idag- att jag kanske fick som jag ville, att han blev min. Men var det värt det? var det värt att lida så mycket för att han skulle vara min ett litet tag? Jag vet inte.
På något konstigt sätt så är jag glad att allt har hänt. (jaa ni vet varför för jag har babblat om det så himla mycket)
tralalal jag är stark hit och dit :),  jag kommer att bryta ihop igen och sakna honom det vet jag. men det hör väl till, nu känner jag iallafall att jag klarar mig!

förut sa jag till mig själv att han inte skulle få se att jag är svag, att han inte ska få veta att jag saknar honom, men jag har insett nu, att erskänna sin svaghet är ibland det starkaste man kan göra.

nu ska jag antingen kolla på gossip girl eller åka till täby med ida, vi får se vad jag orkar.
stay strong / linny.